Under en arbetsdag växlar jag ofta mellan finska och svenska nästan utan att tänka på det.
Ibland byter jag språk mitt i en mening, och ibland går hela mottagningsbesöket på en sådan blandning av finska och svenska att det vore svårt att ge språket ett officiellt namn. Det viktigaste är ändå inte att språket är perfekt. Det viktigaste är att vi förstår varandra.
Jag arbetar inom hälso- och sjukvården i ett tvåspråkigt område och använder både finska och svenska dagligen i mitt arbete. Under årens lopp har jag märkt att kundens starkaste språk när det gäller hälsa och sjukdom inte alltid självklart är detsamma som modersmålet.
En svenskspråkig kund kan till exempel känna till ett visst ord som handlar om en sjukdom, medicinering eller kroppen bättre på finska. Vi lär oss hälso- och sjukvårdens begrepp i de miljöer där vi hör och använder dem. Därför kan vi ibland prata svenska tills vi kommer till ett ord som helt enkelt beskriver saken bättre på finska. Sedan fortsätter vi på svenska igen.
I en sådan situation är språket i sig inte det viktigaste för mig. Det är den gemensamma förståelsen som är det.
Det har fått mig att fundera på vad språkligt god vård egentligen innebär. Räcker det med att jag kan tala kundens språk och kunden mitt? Eller borde vi sträva efter något mer, att vi verkligen förstår varandra?
Ett gemensamt språk garanterar inte att vi förstår varandra
Rätten att använda finska eller svenska inom social- och hälsovården har stöd i lagstiftningen. I ett tvåspråkigt välfärdsområde ska tjänsterna ordnas på båda språken, och kundens modersmål och individuella behov ska i mån av möjlighet beaktas i vården och bemötandet.
Lagen skapar grunden. I mottagningsrummet avgörs hur rättigheten förverkligas i praktiken.
En person kan klara sig utmärkt på det andra inhemska språket på jobbet, i butiken och i vanliga vardagssituationer. Att tala om hälsa och sjukdom är ändå något annat. Ord och begrepp som är självklara för oss som arbetar inom vården kan vara främmande för kunden. Ännu svårare kan det vara att berätta om rädsla, sinnesstämning, sexuell hälsa eller varför egenvården inte har fungerat som planerat.
Jag brukar tänka på det så här, på ett annat språk kan man kanske berätta vad som hände. På det språk man känner sig mest hemma i kan det ibland vara lättare att berätta varför.
I hälsovårdarens arbete kan just detta varför förändra hela samtalet.
Men inte heller modersmålet garanterar automatiskt förståelse. Hälsolitteracitet, de ord och begrepp vi använder, livssituationen och många andra faktorer påverkar hur en person kan ta till sig och använda information om sin hälsa. Ansvaret för en begriplig kommunikation kan därför inte lämnas åt kunden.
Egenvården sker i vardagen
Det här blir särskilt tydligt vid vården av långvariga sjukdomar. Diabetes är ett exempel på en sjukdom där vi som yrkespersoner kan handleda, undervisa och planera, men där personen själv fattar en stor del av besluten som påverkar vården mellan mottagningsbesöken.
Därför funderar jag ibland på om vi bedömer lyckad handledning på fel sätt. Räcker det med att jag har berättat allt som behöver berättas? Eller borde vi snarare bedöma resultatet utifrån vad personen faktiskt har förstått när hen lämnar mottagningen och om informationen går att använda i vardagen?
Vi frågar lätt: ”Förstod du?”
Oftast är svaret ja.
Vi får veta betydligt mer om vi i stället ber personen berätta med egna ord hur hen tänker göra hemma. Då testar vi inte kundens kunskaper, utan vår egen förmåga som yrkespersoner: lyckades jag förklara saken på ett sätt som gick att förstå?
När det till exempel handlar om läkemedelsbehandling, dosering av insulin, behandling av hypoglykemi eller när man behöver söka vård har förståelsen också en direkt koppling till patientsäkerheten.
Tvåspråkighet är mer än en översatt anvisning
En språkligt jämlik hälso- och sjukvård förverkligas enligt min mening inte enbart genom att en webbplats, digital tjänst eller anvisning finns på både finska och svenska.
Tjänsten måste också gå att hitta. Den måste gå att använda och informationen måste vara begriplig. Det blir allt viktigare när en allt större del av social- och hälsovårdens tjänster flyttar till digitala kanaler.
Som hälsovårdare arbetar vi mitt i kärnan av hälsofrämjande, förebyggande arbete, handledning och ett helhetsbetonat bemötande av människan. Språket är därför inte bara ett redskap för att förmedla information. Det är en del av förtroendet, delaktigheten och möjligheten att lyckas med egenvården.
Kanske borde vi därför ibland betrakta förverkligandet av tvåspråkiga tjänster ur ett annat perspektiv.
Inte bara fråga: går det att få service på finska och svenska?
Utan också: kan personen använda tjänsten på sitt eget språk, blir hen förstådd och förstår hen själv den handledning som ges tillräckligt väl för att kunna agera utifrån den?
Ibland når vi den gemensamma förståelsen på finska, ibland på svenska, och ibland genom att smidigt använda båda språken. Språklig flexibilitet minskar inte rätten att få service på sitt eget språk. När den fungerar som bäst hjälper den oss att uppnå det allra viktigaste syftet, att människan blir hörd och förstådd.
Två språk innebär inte två olika rättigheter till vård. Rätten till god vård ska vara densamma.